Wednesday, December 11, 2013

Utsatthet och styrka

Väggarna och golvet i Veronicas ateljé täcks av tuschmålningar och tryck. Det är svart på vitt, starka kontraster mellan linjer och papper, och lika starka kontraster mellan det sköra och utsatta i vissa bilder och det kraftfulla i andra.
- Jag gör inget mitt emellan, säger hon, det är antingen eller.

Veronica Odén
När jag möter Veronica i hennes hus i Åmål har hon precis kommit hem från att trycka. Hon arbetar mycket med tryck nuförtiden. Det gjorde hon också när hon var yngre, men fram tills för ett par år sedan hade hon inte arbetat med det mediet på 20 år. Nu är det hennes huvudsakliga uttryck. Hon använder främst kartongtryck och plexiglastryck, men trycker inga serier.
Plexiglas och kartong ger väldigt olika resultat. Där plexiglaset ger exakta bilder med skarpa linjer är kartongen opålitligare. Hon kan aldrig vara säker på att pappret gör som hon vill, och trycket blir inte lika rent som med plexiglaset.
– Det finns en spänning i att kunna misslyckas, förklarar hon. Det är det som gör att jag tycker om tryck så mycket, man vet aldrig hur det kommer att se ut förrän man tryckt det.

Det är av samma anledning som Veronica aldrig skissar innan hon börjar, bilderna får växa fram direkt på pappret. Det arbetssättet resulterar naturligtvis i många alster som hon inte är nöjd med, och förr kunde hon tycka att andras arbetssätt var smartare. Hon såg sina vänner planera sin konst länge i förväg och hon tyckte att hon misslyckades så mycket oftare än de. Idag förstår hon att det direkta, intuitiva sättet att arbeta på helt enkelt passar henne bättre, helt enkelt.

På väggarna hänger också tavlor gjorda med ritpenna och tusch. Också dessa här är det svart mot vitt, hårda kontraster, och motiven blandar det absurda och det utsatta. Och just utsattheten är viktig i Veronicas konst. Inte bara i sig själv, utan i sin motsats, finns den ständigt närvarande i hennes alster, men aldrig båda samtidigt. Det starka och kraftfulla eller sköra och utsatta, det är det som karaktäriserar hennes bilder och ger dem mytiskt djup.

Inspirationen till bilderna får hon ute bland människor, sittande på café, till exempel. Det kan vara nästan vad som helst som väcker det, men ofta är det ord eller meningar. Lösryckta ur sitt sammanhang kan de skapa mening som är helt fristående från vad de betydde när de sades.

Veronicas konst är dock i första hand ordlös, inga titlar eller förklaringar, bara ord, men hon skriver också. För närvarande skriver hon på vad hon kallar för en sekvensroman, men det är viktigt för henne att inte prata för mycket om det hon skriver, eftersom det kan inverka menligt på den kreativa processen. Skrivandet och bildkonsten är två sidor av samma behov att uttrycka sig, ett behov som Veronica alltid haft.

– Jag gör bilderna för att känna att jag lever.