Väggarna och golvet i Veronicas ateljé täcks av
tuschmålningar och tryck. Det är svart på vitt, starka kontraster mellan linjer
och papper, och lika starka kontraster mellan det sköra och utsatta i vissa
bilder och det kraftfulla i andra.
- Jag gör inget mitt emellan, säger hon, det är antingen
eller.
![]() |
Veronica Odén |
Plexiglas och kartong ger väldigt
olika resultat. Där plexiglaset ger exakta bilder med skarpa linjer
är kartongen opålitligare. Hon kan aldrig vara säker på att
pappret gör som hon vill, och trycket blir inte lika rent som med
plexiglaset.
– Det finns en spänning i att kunna
misslyckas, förklarar hon. Det är det som gör att jag tycker om
tryck så mycket, man vet aldrig hur det kommer att se ut förrän
man tryckt det.
Det är av samma anledning som Veronica
aldrig skissar innan hon börjar, bilderna får växa fram direkt på
pappret. Det arbetssättet resulterar naturligtvis i många alster
som hon inte är nöjd med, och förr kunde hon tycka att andras
arbetssätt var smartare. Hon såg sina vänner planera sin konst
länge i förväg och hon tyckte att hon misslyckades så mycket
oftare än de. Idag förstår hon att det direkta, intuitiva sättet
att arbeta på helt enkelt passar henne bättre, helt enkelt.

Inspirationen till bilderna får hon
ute bland människor, sittande på café, till exempel. Det kan vara
nästan vad som helst som väcker det, men ofta är det ord eller
meningar. Lösryckta ur sitt sammanhang kan de skapa mening som är
helt fristående från vad de betydde när de sades.
Veronicas konst är dock i första hand
ordlös, inga titlar eller förklaringar, bara ord, men hon skriver
också. För närvarande skriver hon på vad hon kallar för en
sekvensroman, men det är viktigt för henne att inte prata för
mycket om det hon skriver, eftersom det kan inverka menligt på den
kreativa processen. Skrivandet och bildkonsten är två sidor av
samma behov att uttrycka sig, ett behov som Veronica alltid haft.
– Jag gör bilderna för att känna
att jag lever.