Monday, April 28, 2014

Det kreativa molnet

Det är bara när hon skissar som Cajsa Branchetti-Hallberg är i lokalerna på Not Quite, när hon syr sitter hon hemma istället, men det är den kreativa processen ihop med andra som lockar henne. Det är det som är det mest spännande i hennes arbete, och därför uppskattar hon att arbeta ihop med grupp som skapar för scenen.

I februari i år fick Cajsa Branchetti-Hallberg ett stipendium från Konstnärsnä
mnden för sitt arbete som kostymör inom projektet Not Quite Scen. Stipendiet är för en nyskriven pjäs som heter ”Resultatet” och är slutprodukten av projektets arbete med Fengersfors gamla nedlagda bruk.
Historien om bruket i Fengersfors är lite som en historia om Sverige i miniatyr. Det började som järnbruk på [när?] och omdanades till pappersbruk på tidigt 1900-tal, innan det lades ned.
– I Sverige producerar vi inte varor längre, säger Cajsa. Människor blir istället varorna och förväntas sälja sig själva.
Många av dem som Cajsa och de andra i projektet intervjuat minns bruksmiljön som en där alla fick plats.
– Dem vi intervjuat säger att alla kunde få jobb, berättar hon, hur man än var och hur man än mådde.
På det sättet handlar ”Resultatet” om ett samhälle där alla inte längre får plats.

Cajsa flyttade till Fengersfors för fem år sedan, men då hade hon redan bott i Dals Långed i sex år och studerat på programmet Textil – Kläder – Formgivning vid Stenebyskolan. Vid det laget var det fullkomligt naturligt att flytta hit, många av hennes kursare bodde här.
– Vi kände redan så många i Fengersfors, säger hon, och det händer så mycket här. Vi var ju här varje helg ändå.
Cajsa blev medlem i Not Quite under studietiden och delar kontor och skissplats med Karl Hallberg och Ossian Gustavsson.
– Jag gillar att Not Quite både är en fysisk mötesplats för människor och en ickefysisk för tankar och idéer, säger hon.

När hon inte jobbar med Not Quite Scen frilansar Cajsa som kostymör för olika teatrar, och parallellt med projektet har hon under våren sytt kostymer åt Masthuggsteatern. Det är för en barnpjäs som heter ”En katastrof till trädgård”, och det är scenograf Roger Johansson som formgett kostymerna.
Tidigare har hon bland annat även varit kostymassistent åt scenograf Karin Dahlström som också varit hennes handledare under utbildningen på Steneby. De lärde känna varandra när de arbetade tillsammans på Regionteater Väst.
– Man lär sig så mycket som man inte kan lära sig i skolan när man går bredvid någon, säger Cajsa.

När hon arbetar är det kreativa sammanhanget som är det Cajsa uppskattar allra mest. Att alla i en grupp tillsammans strävar efter ett gemensamt mål. Att befinna sig i det hon beskriver som ”det kreativa molnet”.


”Resultatet” kommer att uppföras på Not Quite 1:e till 3:e maj i år.  

Tuesday, April 15, 2014

Wednesday, April 2, 2014

Det kortaste avståndet

Jonatan Malm är slöjdaren som skriver, föreläser och spelar musik. Han brukar inte beskriva det han gör som konst, men samtidigt har han börjat avlägsna sig från slöjden som metod att bara ta fram produkter som går att sälja. 
– Om slöjdandet bara blir en snällare variant av prylfixering har jag hamnat fel, säger han. Jag vill använda det jag gör för att diskutera samhällsfrågor.

För 6 år sedan gick Jonatan Malm med i Not Quite. Då hade hans hustru, Lisa, redan varit med ett tag. De hade flyttat till Mellerud några år tidigare, eftersom de tyckte att Dalsland var romantiskt. De köpte hus och Jonatan försörjde sig på slöjd och slöjdkurser. Via vänner hade de fått kontakt med Not Quite, och ett tag efter Lisa gick även Jonatan med.

Hans bakgrund är traditionell slöjd, och han har arbetat med traditionella tekniker i omkring 15 år, men slöjdrörelsens fokus på att utveckla föremål och produkter som går att sälja passar honom illa. På frågan om det han gör är konst kan han inte riktigt svara, men han har mer än tidigare kommit att jobba utifrån idéer och med utforskande nyfikenhet, ett förhållningssätt som kanske ligger närmare konsten än vanlig slöjd. 
– Jag ser slöjd som en process, säger han. Ett sätt att förhålla sig till material. Det är den kortaste vägen mellan ett material som finns nära mig och lösningen på ett problem.

För något år sedan när Jonatan var hemma med sin dotter Hilma byggde han en  bil helt gjord i trä tillsammans med henne. När han skulle vara med på en utställning på Liljevalchs tog han med bilen, men stötte på ett problem: Alla utställningsobjekt skulle ha ett pris. För Jonatan var det otänkbart att sälja bilen.
– Den är en fysisk manifestation av tiden jag tillbringat med min dotter, förklarar han. Det finns inget pris jag kan sätta på det. 
Man kanske kan säga att allt i livet inte kan vara till salu, att andra värden än ekonomiska måste få ta plats. 

På samma tema, kan man säga, håller han nu på att bygga en gitarr av björk. Det är en pensionerad slöjdlärare som dragit samman ett antal slöjdare för att tillsammans förädla en hel björk, en björk som vuxit i de Värmländska skogarna. 
– Gitarrmakeri i dag bygger mycket på träslag som är hotade, förklarar Jonatan, ofta regnskogsträ. Tidigare har man använt sig av inhemska trädslag här i Sverige, och det finns inget som hindrar att göra det nu igen. 
Att bygga musikinstrument blir en syntes av musik och slöjd. Han menar att en gitarr är något alla kan relatera till, det är inte ett museiföremål eller något som står och dammar på en hembygdsgård. Det är ett ovanligt tidlöst föremål, och på det sättet kan han nå ut till fler än om han ägnade sig åt mer traditionell slöjd. 
– Det kan ju verka galet att lägga så mycket tid på något som inte ger några pengar, men jag tycker att det finns ett glapp mellan att göra och att kommunicera med andra som jag vill överbrygga. 
Att överbrygga det glappet är ett pågående projekt för Jonatan. Han vill tillägna sig konstens tekniker för att själv kunna använda dem för att berätta slöjdens historier.