Wednesday, September 23, 2015

Medlemspresentation 2 av 60: MARCUS HARALDSSON


Marcus Haraldsson Foto: © Malin Robertson Harén







































Intervju med Marcus Haraldsson 1 september 2015

Var är du uppväxt?
-I Steneby,  Dalsland.

Kan du berätta lite kort om din bakgrund?
-Journalist, fotograf som jobbat mycket med internationell politik och sånt där. Jag har rest runt en del och jobbat mycket i Kina, trodde att miljöpolitik i Kina skulle vara mitt jobb men sen av olika anledningar så hamnade jag på andra ställen och medan jag bodde i Afrika och USA så tröttnade jag på min egen röst lite grand och började då att låna ut kameror och att låna ut möjligheter för att andra att berätta sina historier och så blev det några projekt och så träffade jag Christo, en programmerare i USA 2010 och vi hade båda olika projekt som intresserar sig för gränser på olika sätt. Jag genom Kina och åka längs gränserna där och i södra Afrika och han genom mer personliga gränser i städer så jobbade han med ett app för mobiltelefoner där man kan checka in, inte på en plats, utan mellan två platser och så började vi samarbeta och så har vi gjort det i fem år genom ett antal olika projekt... Så nu är det gränser för hela biten. Och sen försöker jag komma tillbaka till journalistiken på sikt.

Vi kommer återkomma till det för det som är den största frågan och det som är mest aktuellt just nu men detta är även ett slags porträtt av Not Quite-medlemmar så jag undrar jag varför ville Du bli medlem i Not Quite?
-För att jag började... jag hade flängt runt så mycket... När jag var liten ville jag bara bort härifrån, fullständigt totalt sen så har jag varit borta härifrån ganska mycket.

Var har du varit någonstans?
-Jag har bott ett år i Kiruna, tre och ett halvt år i Kina, ett år i Latinamerika, två år i USA och ett och ett halvt år i Sydafrika och sen massa år i Stockholm och Uppsala sånt, så jag var borta långt från Dalsland kan man säga. Men sen så kände jag att jag ville... att jag började bli intresserad av de här gränsfrågorna gick väldigt mycket in i var man kommer ifrån och grundfrågor och så, vem man är och vad man står för och vad man har för grunduppfattningar och då blev jag mer och mer nyfiken på min egen hembygd, var jag kommer ifrån och så finns Not Quite där som ett professionellt sammanhang och så insåg jag att min journalistik lutade lite mer åt konsthållet och då att kunna vara med i det här nätverket så då tittade jag på det och visste inte om jag passade in här men tanken var att börja bygga nätverket lokalt    det var grundstommen kan man säga.

Vilket år var det, hur länge har du varit medlem?
-Det var 2010 tror jag.
Och nu har du Dalsland som din grundbas eller delvis i alla fall?
Jag jobbar deltid här nu och så jobbar jag deltid i Stockholm. Och nu tänkte jag vara här två dagar i veckan och i Stockholm två dagar i veckan och så reser jag emellan.

Okej, vad ska du jobba med i Stockholm då?
-Där roddar jag med Bordr-organisationen och andra projekt.

Okej så det hör till samma projekt?
-Ja det hör till samma projekt bara det att det är kollegor och så som sitter där och ett annat sammanhang och så kan jag andas därifrån här och härifrån där och så kan man sitta på tåg tänkte jag.

-Det här projektet då, som du håller på med, som är ett jättestort projekt, det här Bordr-projektet som har namnet Europe Grand Central, det startar rent formellt idag 1 september 2015. Kan du lite kort och i stora drag, berätta om detta projektet för någon som inte har någon aning om det här. För dem som aldrig har hört talas om det och som inte känner till dig.
-Javisst. Grundtanken med projektet och anledningen till att det heter Europe Grand Central är att vi tänker oss, att det är en metafor för Europa som en enda stor järnvägsstation. För jag och dom andra är liksom fascinerande av sitta på i en järnvägsstation. Titta på folk som är på väg åt olika håll och sen försöka komma på varför är den personen på väg, vart är den på väg och varför vill den vara på väg och sådär. Och på järnvägsstationer eller flygplatser, egentligen alla sådana ställen där folk kommer ihop, det är så roligt att se olika motiv, olika berättelser för alla människor har en historia liksom. Och om man tänker sig att hela Europa är som en enda stor järnvägsstation där alla människor är på väg åt olika håll så kanske om man då jobbar med gränser... människor kanske inte alls flyttar på sig under ett liv, men man korsar gränser över tid och man korsar gränser mentalt och på alla möjliga sätt så alla korsar gränser på något sätt och då kan en järnvägsstation, ett europeiskt Grand Central vara en korsning av alla de här gränskorsningarna. Så då har vi, dels med ett antal andra kulturcentrer i Europa som är med på den här idén och har med sina egna finansieringar och egna projektledare, det är ett par teatrar, ett kulturcentrer som har jobbat med gränsforskning i många år som håller på med gatukonst i Polen mellan Vitryssland och Ukraina och sen är det arabiska konstnärsadministratörer och så är det fotocenter i Tyskland och så och dom är med på den här järnvägsstationsidén tillsammans så bygger vi och lär oss av varandra hur man kan skapa den här järnvägsstation på något sätt. En inbjudande miljö där alla ska känna sig välkomna och sen så måste man ju skapa små stopp inne på järnvägsstationen, det måste bli en försening på tåget eller det måste bli clowner som uppträder på perrongen för att folk ska stanna till och le mot varandra och börja prata med varandra sådär. Det är det vi vill åt. Och sen då som bas, för att kunna bryta sociala bubblor och sånt,  så finns två tekniska baser. Det finns dels ett slags biljettbokningssystem, kan man säga, som är gränser där jag jobbar tillsammans med den här programmeraren där man kan boka och berätta sina historier om korsningar mellan platser eller mellan mentala tillstånd eller mellan tider och sen finns det en projektdatabas där man kan lära sig av varandras lyckade metoder för att få folk att stanna upp och prata med varandra eller misslyckade metoder. Och byta idéer med varandra och sånt.

Hur ser din värld ut? Rita dina gränser. Foto:© Marcus Haraldsson

















Den första delen som du berättade om var det som du hade med på utställningen Not Quite Why 2013. Visst började det här projektet när du bodde i Sydafrika när du jobbade med gränser i Moçambique?
-Ja i Moçambique och Malawi men konceptuellt började det när jag gjorde ett reportage för  Svenska Dagbladet i Kina, där vi skrev om och reste runt Kinas gränser. Detta var inför OS 2008 så gjorde jag en fördjupningsserie med reportage från Kinas gränsområden. Så det var gränsen mot Nordkorea, mot Mongoliet, Pakistan, Burma och så insåg vi att Kina är ju helt annorlunda på de här ställena än vad det är i centrala Kina. Jag lärde mig mer om Kina vid gränserna än jag gjorde vid mitten. Och så funderade jag på det där att är det inte så att i början av en utbildning och i slutet av en utbildning så han man mycket bättre koll på det man gör, eller om man har en relation, man går in i den och har en massa tankar och förstår allt, och när det är över så fattar man igen vad som hände, men mitt i så fattar man ingenting vad det är som händer. Så då blev jag fascinerad över det här och funderade på om man kan göra något med det här? Och sen bodde jag i Afrika och där i en kontext som jag inte kände till alls och började då låna ut kameror till folk. Då var det gränshandlare som jag jobbade med och fortfarande jobbar med och då blev det en interaktivitet liksom och sen så har vi fortsatt att låna ut kameror och lånar vi ut mer mjukvara kan man säga, till folk, till gränshandlare och så som använder sina telefoner som kameror. Alltså jag kan babbla på om det här i all oändlighet

Ja det är ju verkligen ett jättestort projekt.
-Ja, fast egentligen är det ändå en ganska enkel grundfrågeställning, vilken gräns man har korsat, här till där, och vad händer emellan? Så det har funkat i utställningar och så. Vi hade en utställning på Arbetets museum i Norrköping och här på Not Quite och på Steneby kontshall i Dals Långed och vi fick ju uppåt tjugo korsningar om dagen och folk som börjar prata om saker. Så nu är det mycket så att dra bort min egen historia, dra bort allt det här krafset och fokusera på folks här- och därhistorier liksom.

Project Borders Vision Steneby Konsthall 9 nov-4 dec 2013
Foto: © Marcus Haraldsson

Project Borders Vision Steneby Konsthall 9 nov-4 dec 2013
Foto: © Marcus Haraldsson



































Allt det som matas in i den här databasen, samlas det någonstans? Skulle man, eller Christo då som byggt systemet, kunna ta ut statistik, om man nu skulle vilja det, kring vad folk har gjort för gränskorsningar och rita kartor över hur folk har färdats eller inte vet jag...? Det är ju som du säger, att det kan vara en fysisk gräns, eller  kan var en känsla från glad till ledsen eller massa saker...
-Jo man kan ju ange vart man har korsat gränser, man kan teckna dem eller man kan fotografera dem ... alltså det finns ju inga begränsningar egentligen för vad man skulle kunna göra. Nu under sommaren så har vi gjort om hela systemet, för det första systemet som vi har använt fram tills nu har han gjort hela systemet på och allting har hamnat i vår egen databas. Fast nu gör vi det på ett mer decentraliserat sätt kan man säga, så allting är open source och sen är det wordpress, ett stor webdatasystem som byggs av folk överallt. Och så använder vi oss av deras standardblogformulär och det har en massa språkstöd, integritetsstöd och en massa saker, och det ägs lokalt, så varje center som är delaktiga här och alla som skriver upp sig kan ha sin egen databas. Och sen så gör vi algoritmer som sen kopplar ihop alltihop. Så just den frågan har jag jobbat jättemycket med i sommar för att få till det så att, dels så att han inte behöver programmera allt... allt, allt allt, och så att vi kan använda oss av folk som kan och att ägarskapet blir lokalt liksom. Så att vi inte blir nåt Facebook eller Google eller nåt sånt, framförallt Facebook som äger allt, det gör inte vi.

Border bubbles on the wall  Foto: © Marcus Haraldsson


















Du börjar då idag, 1 september, och du har en halvtid så du kommer jobba…
-Inte riktigt halvtid, 40 %. 
Okej 40% så då kommer du jobba två dagar i veckan med detta, dels här på plats i Fengersfors och dels ute i världen för du är ju projektledare för hela detta projektet, inklusive de andra länderna i Europa. Och Not Quites del i detta projektet, vad ska hända här, eller vet vi det? 
-Nja, det vet vi nog inte riktigt och det är det som är hela grejen att vi inte vet vad som ska hända någonstans, exakt. Och nu under hösten 2015 så är idén att lära oss av varandra, de som är med i centret. Generallt kan man säga att det lokala projektet ligger nära det projektet som Not Quite gör med Gibca, alltså Åmåls berättarverkstad, att få folk att berätta historier. Alltså det är ju det här stationsbygget, att hitta forum där folk över sociala gränser och bubblor och sånt, kan bli puttade på så att de kan börja le mot varandra istället för att springa förbi varandra på perrongen. Det är väl det närmsta... och så Kalas utan gränser, Glupsk... och då kanske vara inne i Åmål och Kalle (Karl Hallberg) är den som är projektledare för det lokala projektet och exakt hur det kommer hända vet nog ingen av oss riktigt. Men att få folk att berätta sina historier sen så finns möjligheten med det här biljettbokningssystemet kan man säga. Biljettbokningssystemet är det som förenar alla järnvägsstationer kan man säga.

Hur många är det som är med?
-Det är sju partners, en av partnerna är Trans Europe Halles, det europeiska nätverket och sen är det av partnerna som är mobilitetsoperatör så de kommer putta in nordafrikanska och mellanösternska kulturadministratörer i våra projekt. Så vi kan få hit en egyptier i några veckor till vårt lokala projekt och det finansieras genom projektet. Sen är vi fem kulturcentrer som liknar Not Quite då. Och alla vi fem har lokala projektledare. Det är Polen (gatukonst), Tyskland (fotografi), Italien (teater), Grekland och Sverige. Sen kommer plattformen vara öppen så att man kan gå med, alltså det är Trans Europe Halles och Karin, en av hennes uppgifter är att få med andra center på olika ställen. Fast de får inga pengar då men det vore ju kul om de var intresserade ändå.

 Och detta projektet löper över två år?
-Ja, så det börjar idag och så slutar det formellt 31 augusti 2017, igår om två år...

Vad har du för förväntningar på det här projektet?
-Att lära mig massor, tänker jag. Framförallt, dels projektledning och EU är spännande och hur man kan jobba på olika sätt. Och vad som händer i Europa idag, vi tror ju inte på varandra, vi är ju arga och misstroende och tänker att vi ska stänga gränser och stänga Europa, i Ungern bygger de en mur mot migranter och Storbritannien ska lämna EU....

En återkommande mening det är väl också att skapa nyfikenhet va?
-Ja just det. Det är tre syften med projektet, det första är att vrida uppfattningar om gränskorsande från misstänksamhet till nyfikenhet och sen så ska vi stärka under- och felrepresenterade grupper genom historieberättande. Vi ska aktivt söka upp folk som vi kan anse eller som kan anses inte tillräckligt representerade i historieberättarsammanhang eller att de får en felaktig bild, att det finns fördomar mot dem. Och så få dem att komma med i det här systemet. Så mer människor som inte brukar vara på järnvägsstationen ska in på den mentala järnvägsstationen. Och sen är det att utbyta metoder för att hur man gör det här. Så att vi inte behöver vara själva i Åmål med att jobba med mänskliga mötesplatser utan vi kan lära oss av hur de gör i Aten, hur de gör i Bologna, hur man gör i Polen och hur man gör i Bremen och på andra ställen runt omkring. Det i sig är oerhört värdefullt. Nyfikenhet är ett nyckelord. 


Intervjuad och fotograferad av Malin Robertson Harén 1 september 2015

Läs mer om Projekt Bordr på http://bordr.org
Läs mer om Marcus och hans andra projekt på http://haraldssonfoto.se

No comments: